Linnea Henriksson: ”Sexuell exploatering av barn är ett så mörkt brott att vi inte vill förstå”

Hon är artisten som ständigt lyckas förena det sköra och det starka – både i sin musik och i sitt samhällsengagemang. För Linnea Henriksson började allt på djupet under en resa som förändrade allt: som resande reporter till Filippinerna fick hon 2017 möta barn som överlevt sexuell exploatering. Deras mod blev hennes drivkraft. I dag bär hon ordet pagasa (”hopp”) som en tatuering och ständig påminnelse om varför hon aldrig slutar kämpa.

Finns det någon som har inspirerat dig till att vilja göra skillnad för barn?
2017 var jag resande reporter för Musikhjälpen och det året var temat ”Barn är inte till salu”. Jag kände mig rätt trygg att åka iväg. Jag hade varit programledare två år tidigare och trodde att det gjort mig mentalt förberedd på att världen inte bara är en vacker plats. Men, denna resa gick inte att förbereda sig på. Jag reste till Filippinerna, ett land med stora utmaningar kring sexuell exploatering av barn, och fick träffa människor från organisationer med liknande uppdrag som Child X, poliser, utredare, barnhemspersonal. Genom dem fick jag en förståelse för den enorma utmaning det är att skydda barn från sexuell exploatering. Jag träffade familjer till offer, grannar och lärare som berättade om hur en enda förövare kan förstöra ett helt samhälle. Och så fick jag träffa barn och ungdomar som vågade vittna om det de blivit utsatta för. Dessa modiga, starka och helt underbart fina barn och ungdomar. Jag tänker på dem jämt. De inspirerar mig till att vilja göra skillnad.

Vilka frågor inom området (sexuell exploatering av barn) engagerar dig mest?
Sexuell exploatering av barn är ett så mörkt brott att vi inte vill förstå. Det gör det så otroligt farligt och det är vad som engagerar mig. Jag vill att folk förstår. Att blunda eller vara tyst hjälper bara förövarna. Och absolut. Det är inte en lätt sak att acceptera att förövaren kan vara vem som helst, till och med en förälder, speciellt när man också förstår hur otroligt lätt det är för en förövare att utföra sitt brott. En sak som är så obehagligt med sexuell exploatering av barn är tillgängligheten. Inte ens fysiskt avstånd är en skyddande faktor när vi genom internet kan koppla samman hela världen och barn på andra sidan jordklotet kan utnyttjas av förövare här hemma i Sverige. Det är också en så skyddad miljö för förövare. De kan utföra sina brott vid datorn, kanske i lägenheten intill din, och det finns inget som skvallrar för omgivningen vad som sker. Det skapar stigma. Sånt vi inte ser eller vet något om, händer det verkligen? ”No touch, no harm”, berättade de om för mig på Filippinerna. Som om barnet inte blir skadat ifall de utför de beställda övergreppen på egen hand inför en skärm. Vi måste prata om det. Hjälpa till att sprida kunskap. Lyfta barnen och ungdomarna så fler vågar vittna och på så sätt rädda andra. Aldrig låta förövaren känna den tysta tryggheten.

Att arbeta med barns utsatthet kan vara mentalt utmanande. Vad är dina bästa tips för att fylla på med energi?
På min arm finns en tatuering med ordet ”pagasa”. Det var ett ord som återkom gång på gång i mina intervjuer med barnen så jag tillslut var tvungen att fråga vad det betydde. ”Hopp”. När någon som blivit utsatt för det värsta kan känna hopp, då måste väl ändå jag också göra det? Min tatuering är en ständig påminnelse om det. Det finns alltid hopp!