Debattartikel: “Inför strikt ansvar för förövare som utsätter barn för sexuell exploatering”

Enligt barnkonventionen har Sverige åtagit sig att säkerställa ett likvärdigt skydd mot sexuella övergrepp för alla barn upp till 18 år. Men idag brister lagstiftningen för barn som utsätts för kommersiell sexuell exploatering. För att säkerställa skyddet för barnen bör Sverige ta efter Storbritannien och Nederländerna genom att införa strikt ansvar för förövare som utsätter barn för övergrepp mot betalning.

Ett barnrättsperspektiv i svensk lagstiftning är en relativt ny företeelse, speciellt i lagstiftning som rör sexualbrott. Det var först i 1965 års brottsbalk som barn sågs som brottsoffer vid sexualbrott och det var inte förrän 2005 som kravet på våld i samband med våldtäkt mot barn upplöstes. Detta då man insåg att en vuxen kan upplevas som hotfull för ett barn utan att använda sig av våld. 2005 kriminaliserades även den kommersiella sexuella exploateringen av barn genom införandet av brottet köp av sexuell handling av barn i lagstiftningen.

2020 stärktes skyddet för barn som utsätts för kommersiell sexuell exploatering ytterligare och det genom att böter togs bort ur straffskalan, maxstraffet höjdes till fyra års fängelse och brottsbeteckningen ändrades till nuvarande utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling. Utöver det blev även barnkonventionen svensk lag, vilket innebar att Sverige åtog sig att säkerställa att alla barn upp till 18 års ålder får sina rättigheter enligt konventionen tillgodosedda.

Lagstiftningen för barn som utsätts för sexualbrott har med andra ord förstärkts genom åren i takt med att kunskapen om barns rättigheter och konsekvenserna av den här sortens brott ökat. Något som däremot inte förändrats i samma takt är ansvaret för att kontrollera att det inte är ett barn som utnyttjas. Det här regleras i oaktsamhetsbestämmelsen som säger att en förövare bara kan dömas för sexualbrott mot barn om han förstått eller borde förstått barnets ålder.

Det innebär att en förövare kan utnyttja ett barn genom köp av sexuell handling men ändå dömas för att ha köpt sex av en vuxen om domstolen bedömer att han inte förstod eller borde ha förstått barnets ålder. Då får förövaren ett betydligt lägre straff och barnet får inte tillgång till skadestånd.

Den så kallade oaktsamhetsbestämmelsen tillkom i lagstiftningen 1962 men har ändrats genom åren. Senast var 2018 då man efter en genomgång av fall fann att vart femte åtal för sexualbrott mot barn ogillats på grund av att man inte kunde säkerställa att förövaren verkligen vetat om åldern på den utsatte – bland annat på grund av att barnet genomgått sin pubertetsutveckling. Att använda barns pubertetsutveckling som bedömningsgrund för ålder uttrycktes då vara problematiskt då den är individuell och beroende av olika faktorer som etnicitet och sociala omständigheter. Även om oaktsamhetskravet sedan 2018 inte ska ha huvudsakligt fokus på barnets pubertetsutveckling utan beakta samtliga omständigheter vid gärningen så finns den ändå kvar som bedömningsgrund.

För att möta problematiken och säkerställa att alla barn upp till 18 år får ett likvärdigt skydd mot kommersiell sexuell exploatering behöver vi ta nästa steg i utvecklingen. Detta genom att skärpa oaktsamhetsbestämmelsen till strikt ansvar. Strikt ansvar innebär i detta sammanhang att en person kan fällas utan att det föreligger vare sig uppsåt eller oaktsamhet i förhållande till barnets faktiska ålder – det är alltså inte förövarens eller någon annans förståelse av åldern som ligger till grund för domen utan åldern i sig. Principiellt används inte strikt ansvar idag inom straffrätten bland annat då det sägs avvika från de krav som följer av skuldprincipen – det vill säga att gärningen som personen döms för har skett med uppsåt eller oaktsamhet.

Men även om strikt ansvar idag skulle avvika från den svenska synen på skuldprincipens krav, så finns det anledning att göra undantag i fall av vissa sexualbrott – särskilt i förhållande till ålder.

En anledning är att man kan se skuldprincipen som redan uppfylld vid valet att betala för en sexuell handling oavsett ålder på den utsatte. Detta då sexköp idag är olagligt i Sverige. Det innebär att uppsåt finns för att begå en olaglig handling och man bör därför kunna ställa högre krav på en förövare som dessutom gör detta mot ett barn.

En annan anledning till att göra undantag för detta är att Europadomstolen har kommit fram till att strikt ansvar i förhållande till barnets ålder inte avviker från skuldprincipens krav vid våldtäkt mot barn. De menar att konventionsstaterna har en skyldighet att skydda utsatta individer mot sexuella övergrepp vilket innebär att staterna också har ett stort utrymme för att bedöma vilka verktyg som bör användas för att säkerställa detta skydd. Strikt ansvar kan därför vara ett relevant verktyg för att skydda barn som utsätts för sexuella övergrepp och finns redan i lagstiftning i flera länder – bland annat i Storbritannien och Nederländerna.

Ytterligare ett argument som används mot att införa strikt ansvar är att det är främmande för den svenska straffrätten. Men det stämmer inte till fullo. Även om vi idag inte har strikt ansvar implementerat i straffrätten så finns det liknande ansvarskrav exempelvis i alkohollagstiftningen. Där används detta vid tillfällen när en person lämnar ut alkoholhaltig dryck till någon annan. Vid dessa tillfällen har utlämnaren en skyldighet att förvissa sig om mottagarens ålder. Detta borde således gå att implementera även i lagstiftningen gällande utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling.

Vi ser i svensk lagstiftnings historia att barns rättigheter inte alltid tagits i beaktande utan att ett barnrättsperspektiv i lagstiftningen är en relativt modern företeelse som skett stegvis. Att fortsätta framåt för att skapa en lagstiftning som är rättssäker för barn som utsätts för kommersiell sexuell exploatering borde därför vara självklart. I framtidens Sverige kan inte lagstiftningen baseras på ett barns pubertetsutveckling. I framtidens Sverige kan vi inte ha en oaktsamhetsbedömning som fortsatt lägger ansvar på de barn som utsätts. I framtidens Sverige är det dags att ta ett stort kliv framåt för att skydda barnen genom att införa strikt ansvar.

 

Gabriella Kärnekull Wolfe, ombudsman mot kommersiell sexuell exploatering av barn
Jacob Flärdh, generalsekreterare Child10
Nathalie Wallentinson, jurist

 

Läs artikeln i Dagens Juridik